linn krouthén

Sjunka. Igenom. Jorden.
- Men jag vet inte riktigt varför.

Det är okej att sakna va? Okej att grubbla. Okej att överanalysera. Okej att vara tyst. Okej att känna sig ensam. Okej att oroa sig. Okej att försöka att inte tänka alls. Okej att tänka "tänk om".
- Det är kanske okej, men inte alltid bra...

Har ni tänkt på hur mycket det finns på tv idag om kändisars liv. "Stjärnorna på slottet", "Så mycket bättre", "Mia på Grötö" m fl. Vi får höra om problem, om vad vi inte ska göra, vad vi borde göra, vad som är fel, vad som är rätt. Att visa sårbarhet blir något inne, men också något väldigt fint.

Vi måste vara så himla medvetna om oss själv idag. Vi ska vara säkra, ha allt - det där "perfekta livet".

Det blir som en lättnad för oss att få höra på tv att vi inte är ensamma. Att alla kan känna igen sig i någons uttalande om livets olika "hemligheter".
Vi vill vara den där personen alla tycker om. Ingen ska någonsin ha en dålig tanke om dig, du ska vara perfekt. Men här kommer problemet. Du kommer aldrig kunna anpassa dig till alla människor du träffar, alla personligheter och allas åsikter. Då kommer du tillslut tappa dig och du blir ingen.

Tv-programmen blir som en trygg guidning till våra liv, och råd till vår framtid - för att inte behöva göra samma fel som dom på tv. Vi ska vara bättre. Göra om göra rätt, fast vi inte hunnit göra fel.

Det är skönt att lyssna och lära av andra, men frågan är om det sätter mer press än vad det hjälper? Hur blir jag den där älskvärda personen? Det blir ofta mer fokus på vad man inte ska göra, och då blir man helt plötsligt rädd för att göra fel vilket leder till att man inte vågar slappna av, vilket leder till att man inte kan vara sig själv. Ändå.

I år skippar jag löften, de hålls sällan och resultatet blir inget annat än negativt. Löften känns så strängt, förbjudande och tråkigt. Mål känns bättre. Ordet är mer positivt och kämpeglöden gör att man skapar liv i livet.

Att bestämma sig för ett nyårslöfte känns som ett måste; nytt år och där med löften, eller göra som jag när jag var tio år och skrev under mitt eget löfte. Löftet var då att ”sluta äta godis”, som måste vara det vanligaste löftet av dom alla. Godiset ser allt godare ut och sötsuget känns mer än någonsin – just för att du inte får äta, för att det är förbjudet att ta den där chokladbiten. Och när psyket sviker dig resulterar det endast i att du blir besviken på dig själv, att du inte klarar av kampen mot dig själv. Du ger upp och äter upp hela chokladasken. Hela året är förstört. Typ.
När man förbjuder sig själv att inte äta godis ser men oftast bara förbjudet i sig, inte vad det faktiskt ger.

Så varför inte leva när vi lever?! Jag sätter upp mål istället, mål som inte förbjuder utan som pushar till att lyckas och får mig att må bättre. Mål som ”att leva ett hälsosammare liv”. Då behöver jag inte få dåligt samvete för att jag låg i soffan utan att röra mig två dagar i sträck eller för att jag åt den där kanelbullen efter lunchen (och inte bara en gång, utan två gånger). Jag kanske ändå lever ett hälsosamt liv, kanske bara inte exakt varje dag. För det är viktigt att leva, göra det man mår bra av. För då mår man bra. Lika enkelt som det är sagt. Så om jag mår bra av choklad (som jag förövrigt göra då det är min passion) så tänker jag unna mig det.

Mål för året

1. Leva ett hälsosammare liv. Innebär; äta bra och rätt, motionera och träna, dricka mer mängder av vatten, göra det som får mig att må bra m.m.

2. Bli bättre på geografi. Allt ifrån städer, till länder, till hav och sjöar. Min grundskolekunskap inom ämnet är inget att skryta om.

3. Läsa mer! Jag läser aldrig. Men nu har jag flera böcker som jag ser fram emot att läsa ut.

4. Resa och åka på äventyr. Små som stora. Bara för att uppleva nya saker, känna att man lever.

5. Ta vara på mina nära och kära ännu mer, med vikt på släkten. Vi ses allt för sällan. I sommar kanske det därför blir en tripp till Schweiz för att hälsa på Jan, min farbror, hans fru och mina små kusiner och på vägen ner dit stanna till hos farmor och farfar i den fina staden Helsingborg.

6. Tjäna och spara pengar.

7. Få bättre kondition och bli starkare. Jag har nyligen börjat springa igen efter år av uppehåll p.g.a. mina knän. Men nu känner jag hur motivationen bara väller över och jag vill inget annat än att få bättre kondition och bygga upp min styrka.
Så ett mini-mål i denna punkt är att, till sommaren, orka springa hela pappas 1,5 mils långa söndagsvarv. Det innebär intervallträning så fort isen är borta.

8. Unna mig (med hänsyn till punkt ett och sex). Jag älskar att unna mig med någon, glass blir inte alls lika gott om man äter det själv enligt mig. Men jag ska verkligen tänka på tanken ”att unna mig”, så att jag inte unnar mig varje dag – för då blir det en vana istället.

9. Blir bättre på engelska (punkt tre och fyra kommer hjälpa mig). Och filmer med engelskt tal blir min bästa vän.

10. Ta vara på mitt sångintresse. Om jag kan väcka liv i mitt egenskrivandet ska jag göra det. Annars blir covers min räddning!

11. Få minst en person att skratta, varje dag.

Jag har nästa glidit på ett bananskal (med ansträngning) efter studenten. Och det känns som att jag hunnit med så himla mycket sen efter den dagen då jag sprang ut från skolan med den vita mössan på huvudet. Och om jag hade vetat att mitt liv skulle se ut som det gör idag, skulle jag inte behövt oroa mig så mycket som jag gjorde. Jag oroade mig för framtiden, för jobb, för pengar, för studier – för omväxlingen.

Men sen ringde IKEA, under den där designlektionen på Kopparlunden i maj, och berättade att jag fick sommarjobbet på sovrumsavdelningen. Att det skulle bli det roligaste jobbet jag haft hade jag på känn när lyckotårarna rann efter beskedet. Och mitt liv tog genast en vändning.

Kort där efter  sökte jag jobb för hösten, åkte jag på anställningsintervju två gånger i Stockholm och fick sedan jobbet som säljassisten för studentmössor på ABC-gruppen. Där började jag en dag efter att IKEA-jobbet slutat. Tillbringade halva tiden i bilen med Jennifer och halva tiden med glada studenter. Ett utvecklande men väldigt krävande jobb.

I takt med att jobbet på ABC-gruppen slutade ringde chefen på Ica upp mig och frågade om jag ville ha jobb omedelbart. Var tyvärr tvungen att tacka nej p.g.a. att jag inte visste något om hur det skulle bli med kursen jag sökte inför våren. Kursen jag sökte var en engelska-kurs som skulle hålla till i Brighton. Jag kom in och blev superglad men världen vill verkligen inte att jag och Emilia ska få dela glädjen med varandra så det slutade med att jag tackade nej. Och kort där efter såg det ut som att jag hade jobb i London. I sådana fall skulle jag bo med Louise. Men igår fick jag reda på att så kommer det inte bli, så nu har jag bestämt att jag ska njuta av livet här i Västerås. Åka på weekends, små äventyr, resor och tjäna pengar. Jag kommer att ”jobba med utvecklande saker” som min chef säger och kommer nu, ett halvår framåt, vara anställd på NDT-Training Center.

Och igår bestämde jag mig för det här beslutet att ta mitt nuvarande jobb. Idag, när jag kommer hem, möter jag mamma: ”Linn, en jag känner idag frågade om du var intresserad att börja på Proffice. Han hade två jobb som var lediga”. Jag blev jätteglad samtidigt som jag undrade hur han kunde veta vem jag var.

Så allt har rullat på. Och någonstans tänker jag hela tiden att allt är ödet. Så måste man tänka när det inte går som man vill. För saker leder alltid till andra saker. Så det var inte meningen att jag skulle till England i år. Jag är inte färdig här och redo för ett helt nytt liv än. Men kanske snart.

~ en upplevelse.