linn krouthén

En kvinna i 50-års åldern går fram till mig idag och frågar om hjälp med sängar. ”Jag säger det på en gång så att du inte ska tycka att han är konstig. Min man är handikappad…”. Och så drar hon den långa historien kort. Han kommer fram och jag bemöter honom så som jag gör mot alla andra. Inget mer med det. Jag hjälper detta par och de verkar uppskatta min hjälp bland valet av sängar och emellanåt skrattar vi med varandra så som man kan göra med lättsamma kunder.

 

När de är nöjda och vet exakt vad de ska ha går jag till datorn för att klicka i beställningen. När jag kommer tillbaka får jag höra något som värmde så djupt in i hjärtat samtidigt som det väckte starka känslor inom mig. ”Jag sa just det till min man; vilken otroligt trevlig tjej du är. Och sen har jag börjat tänka på senare tiden att; man ska inte hålla det man tycker för sig själv. Så då berättar jag det för dig också”.

 

Just dessa ord av detta par tog extra mycket. Hon sa det åter igen när jag tackat och hennes man satt och skratta bredvid som hans sätt att visa tacksamheten på. Det som gjorde hela grejen så speciell var att hon, mitt i allt prat, blev rörd och fällde några tårar. Och det konstiga var att jag inte visste vad jag egentligen gjort, förutom att bemöta dom på ett positivt sätt.

 

Mellan raderna kunde jag tyda att alla inte bemöter honom på ett bra sätt. Att det är svårt att vara anhörig till någon med handikapp. Och det väckte de starka känslorna inom mig. Något jag lärt mig av mamma och pappa är att bemöta alla människor på lika sätt, att ta varje personen så som den är. Och det skrämmer mig lite att det inte är lika självklart för alla.

 

Hon ville sätta ett plus i kanten för mig, men inget plus betyder mer än responsen jag fick av dessa två personer. Att jobba på sängavdelningen på IKEA är det roligaste jobb jag har haft. Och det är kunder som dessa som är anledningen varför.