linn krouthén

Jag känner mig ganska tuff, väldigt stark och konstigt nog välbehållen.

Trots allt som hänt. Men jag kanske bara inte vågat inse ännu.

Okej. Ni som inte vet ska få veta. Jag och Max gjorde slut i måndags, den 5 mars.

Beslutet kom vi fram till gemensamt och vi kände och känner exakt

likadant för vår relation vi har och hade till varandra.

Vi bröt vårt kärleksliv som en gnutta hade tappat gnistan och vi

insåg att vi har sidor och behov vi kanske inte alltid uppfyller hos varandra.

Vi grät och vi grät, och kom fram till att vi behöver varandra. Efter tre

år tillsammans betyder vår vänskap och relation allt för mycket för båda oss.

Vi ska vara vänner. Bästisar. Ringa. Träffas. För vi vet allt om varandra,

känner varandra utan och innan och den platsen vi har i varandras hjärtan är dyrbar.

Han betyder mer än vad jag tro. Jag betyder nog minst lika mycket för honom. Fortfarande.

Nu låter det som allt är toppen, kanske för att beslutet var ömsesidigt och för att

vi fortfarande finns i varandras liv som förr, dock inte som pojkvän/flickvän. Men det är klart

beslutet vi tog är jobbigt att gå igenom. Särskilt när han har varit en famn att krypa

upp i, i över tre år.

"Bara för att din hand passar så bra i min" stämmer väl inte till hundra procent längre.

Man inser ibland under vägens gång att "det kanske inte är 100 % rätt". Men, känslor kan växa.

Man kan växa ikapp varandra. Man kan finna varandra igen. Men det låter jag tiden och

framtiden visa. Som jag sa: "om vi är menade för varandra, hittar vi varandra igen".

Jag älskar honom lika mycket fortfarande. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Vi lovar varandra att vi ska vara vänner, och jag tror på det. Det är ingenting vi bara säger,

för vissa saker man bestämmer känns så äkta. Som det här.