Idag åkte jag ner till skolan med Emma. Det var både sorgligt och roligt och komma tillbaka och se alla igen. Sjukt att man börjat sakna stället redan. Sakna lärarna. Vännerna. Det värmde när lärarna sa att de saknar oss redan, att det är tomt nu. Det första min svenskalärare sa var; "min familj har fått stått ut med att jag sörjt några dagar...". Men, som lärarna sjung till oss på skolavslutningen: "det ordnar sig, det gör det alltid. det löser sig". Känns i alla fall skönt att man alltid kommer känna sig välkommen på skolan, att man alltid kommer känna sig uppskattad när man tittar förbi. Alltid klassas som en KG-elev, men kanske nu en "gammal" KG-elev. Min gymnasietid är obeskrivlig. Vänner för livet, erfarenheter för livet och det viktigaste av allt, jag har hittat mig själv!