Alla såg henne, men ingen visste. Alla såg att hon var ledsen. Kanske rädd, eller bara väldigt ensam.

Men ingen visste. Hon gick där, som om hon släpade en sten. Som om hon hade ögon i pannan.

Nej, ingen visste, att det skulle räcka med ett hej för att blicken skulle flyttas uppåt och stanna där.

Ingen visste, att hon blev förvånad av leendet hon fick, att hon glömde le tillbaka. Ingen visste, att nästa

gång - då skulle hon le tillbaka. Då skulle hon ha blicken uppe - vara beredd att le.

Ingen i hennes närvaro vet. Men ingen vet för att ingen ännu har lagt armen om henne och frågat.


~ en tanke