En kvinna i 50-års åldern går fram till mig idag och frågar om hjälp med sängar. ”Jag säger det på en gång så att du inte ska tycka att han är konstig. Min man är handikappad…”. Och så drar hon den långa historien kort. Han kommer fram och jag bemöter honom så som jag gör mot alla andra. Inget mer med det. Jag hjälper detta par och de verkar uppskatta min hjälp bland valet av sängar och emellanåt skrattar vi med varandra så som man kan göra med lättsamma kunder.
När de är nöjda och vet exakt vad de ska ha går jag till datorn för att klicka i beställningen. När jag kommer tillbaka får jag höra något som värmde så djupt in i hjärtat samtidigt som det väckte starka känslor inom mig. ”Jag sa just det till min man; vilken otroligt trevlig tjej du är. Och sen har jag börjat tänka på senare tiden att; man ska inte hålla det man tycker för sig själv. Så då berättar jag det för dig också”.
Just dessa ord av detta par tog extra mycket. Hon sa det åter igen när jag tackat och hennes man satt och skratta bredvid som hans sätt att visa tacksamheten på. Det som gjorde hela grejen så speciell var att hon, mitt i allt prat, blev rörd och fällde några tårar. Och det konstiga var att jag inte visste vad jag egentligen gjort, förutom att bemöta dom på ett positivt sätt.
Mellan raderna kunde jag tyda att alla inte bemöter honom på ett bra sätt. Att det är svårt att vara anhörig till någon med handikapp. Och det väckte de starka känslorna inom mig. Något jag lärt mig av mamma och pappa är att bemöta alla människor på lika sätt, att ta varje personen så som den är. Och det skrämmer mig lite att det inte är lika självklart för alla.
Hon ville sätta ett plus i kanten för mig, men inget plus betyder mer än responsen jag fick av dessa två personer. Att jobba på sängavdelningen på IKEA är det roligaste jobb jag har haft. Och det är kunder som dessa som är anledningen varför.
Idag var det min absolut sista dag på ABC-gruppen. Det har varit ett väldigt intensivt jobb med tidiga mornar, sena kvällar och en hel del risifrutti (snabbt och smidigt). Men emellan detta har jag mött superbra människor, superglada studenter, jobbat med en superbra tjej och åkt en superbra bil. Jag har växt som människa, min envishet har stärkts så som mitt tålamod och om ni vill veta något om studentmössor kan jag svara i sömnen. Imorgon är det sista återträffen med alla utprovare och säljare. Vi ska upp till Kaknästornet för middag och så fortsätter kvällen på Stureplan. Det är white and silver tema imorgon så tar fram min vita sommarkavaj! /L.
Mitt höstlov har rullat på i full fart. Jag har varit iväg varje dag. Gått på stan med mamma, med Emilia och idag med Sanna. Myst hemma hos Emma där vi bakade småkakor. Idag träffade jag min fina kusin Maria med hennes barn. Väldigt kul och supermysigt. Fikade och bowlade, men jag mindes inte att jag var så där dålig... Vi åkte även till kyrkogårn och tände ljus. Sjukt mysigt och avkopplande. Imorgon är det dags för Annas halloweenfest. Emilia och jag förväntas se likadana ut. Vi får se hur det slutar! /L.
Jag har haft en jättebra helg. I fredags mös jag framför tvn med familjen. En mycket behövd kväll. På lördagen gick jag med Emilia på Erikslund. Inhandlade en varm väst och en topp. Åkte sen hem till mig för att laga mat till Sanna och Jonas. Och senare, lagom till den vita chokladkakan, kom Max som sov kvar hos mig. På söndagen gick jag på IKEA med Max och vi fortsatte dagen med bio på kvällen och alldeles för mycket choklad. Ted såg vi. Se den!! /L.
En bra dag. Fika efter jobbet och kvällsmys på hotellrummet. Åt även en sjukt god pizza nyss från Gävles bästa pizzeria som vi blev tipsade av från två killar på den skolan vi är på. Nu ligger vi i sängen och förbereder oss för sömn. /L.
Precis kommit fram till hotellet i Gävle. Nu väntas två jobbdagar här och vi börjar kvällen med första avsnittet av nya säsongen av Solsidan. Som jag längtat. /L.
Så sjukt bra. Lollo och jag laddade hem den när vi såg på film sist och så tyckte jag att jag kände igen den. Hittade den nu bland alla hundra filmer pappa kommit hem med från Kina. Sevärd. SEVÄRD! /L.
Idag har jag gått på stan med Emilia. Mysigt som vanligt. Hittade en efterlängtad långkjol att ha till stickade tröjor bland annat nu i höst. Valde en heltäckande före en med slits. Det kändes lite mer användbart nu till hösten. Åkte sedan hem till Emilia för att baka och hämtade sedan upp Emma. Vi hade en väldigt mysig kväll med middag här hemma, promenad och en massa prat tills de åkte för ett tag sen. Hittade en jättegammal bild på oss på Emmas mobil. Var bara tvungen att visa!! /L.
Jag har aldrig mått såhär. Aldrig känt den här sorgen förut. Den är speciell och får mig att släppa tårar så fort jag blir sysslolös. Att förlora sin bästa vän i vardagen gör ont. Det svider så som jag faktiskt aldrig kunde föreställa mig att det kunde svida. Jag har haft så svårt att inse det. Jag har inte velat inse det, att ett avstånd mellan varandra snart skulle ske. Igår när jag var där för sista kvällen, hos min Louise, brast jag i tårar när hon sa: "Snart måste vi säga hejdå". Ordet Hejdå ekade i huvudet och inte för än då började jag föreställa mig vardagen utan henne. Lika så gjorde hon och sen grät vi ikapp.
Känslan är en farväl-känsla. Den värsta känslan enligt mig. Även fast det inte är ett riktigt farväl (vi kommer ju ses som tur är) så är det ändå en vana, en trygghet, en del av min vardag, som försvinner. En av de bästa delarna dessutom. Bästa vännen.
Idag kramades vi för sista gången på några månader på Västerås flygplats. Tårar föll åter igen. Men någonstans bland Louise tårar, hennes familjs tårar, mina tårar, Rebeccas tårar, så fanns även lycka, glädje och hopp i oss. Att den stora staden London väntade där hennes drömmar kommer bli verklighet.
Jag älskar dig.
