linn krouthén

Jag har aldrig mått såhär. Aldrig känt den här sorgen förut. Den är speciell och får mig att släppa tårar så fort jag blir sysslolös. Att förlora sin bästa vän i vardagen gör ont. Det svider så som jag faktiskt aldrig kunde föreställa mig att det kunde svida. Jag har haft så svårt att inse det. Jag har inte velat inse det, att ett avstånd mellan varandra snart skulle ske. Igår när jag var där för sista kvällen, hos min Louise, brast jag i tårar när hon sa: "Snart måste vi säga hejdå". Ordet Hejdå ekade i huvudet och inte för än då började jag föreställa mig vardagen utan henne. Lika så gjorde hon och sen grät vi ikapp.
Känslan är en farväl-känsla. Den värsta känslan enligt mig. Även fast det inte är ett riktigt farväl (vi kommer ju ses som tur är) så är det ändå en vana, en trygghet, en del av min vardag, som försvinner. En av de bästa delarna dessutom. Bästa vännen.
Idag kramades vi för sista gången på några månader på Västerås flygplats. Tårar föll åter igen. Men någonstans bland Louise tårar, hennes familjs tårar, mina tårar, Rebeccas tårar, så fanns även lycka, glädje och hopp i oss. Att den stora staden London väntade där hennes drömmar kommer bli verklighet.
Jag älskar dig.