linn krouthén

Jag har nästa glidit på ett bananskal (med ansträngning) efter studenten. Och det känns som att jag hunnit med så himla mycket sen efter den dagen då jag sprang ut från skolan med den vita mössan på huvudet. Och om jag hade vetat att mitt liv skulle se ut som det gör idag, skulle jag inte behövt oroa mig så mycket som jag gjorde. Jag oroade mig för framtiden, för jobb, för pengar, för studier – för omväxlingen.

Men sen ringde IKEA, under den där designlektionen på Kopparlunden i maj, och berättade att jag fick sommarjobbet på sovrumsavdelningen. Att det skulle bli det roligaste jobbet jag haft hade jag på känn när lyckotårarna rann efter beskedet. Och mitt liv tog genast en vändning.

Kort där efter  sökte jag jobb för hösten, åkte jag på anställningsintervju två gånger i Stockholm och fick sedan jobbet som säljassisten för studentmössor på ABC-gruppen. Där började jag en dag efter att IKEA-jobbet slutat. Tillbringade halva tiden i bilen med Jennifer och halva tiden med glada studenter. Ett utvecklande men väldigt krävande jobb.

I takt med att jobbet på ABC-gruppen slutade ringde chefen på Ica upp mig och frågade om jag ville ha jobb omedelbart. Var tyvärr tvungen att tacka nej p.g.a. att jag inte visste något om hur det skulle bli med kursen jag sökte inför våren. Kursen jag sökte var en engelska-kurs som skulle hålla till i Brighton. Jag kom in och blev superglad men världen vill verkligen inte att jag och Emilia ska få dela glädjen med varandra så det slutade med att jag tackade nej. Och kort där efter såg det ut som att jag hade jobb i London. I sådana fall skulle jag bo med Louise. Men igår fick jag reda på att så kommer det inte bli, så nu har jag bestämt att jag ska njuta av livet här i Västerås. Åka på weekends, små äventyr, resor och tjäna pengar. Jag kommer att ”jobba med utvecklande saker” som min chef säger och kommer nu, ett halvår framåt, vara anställd på NDT-Training Center.

Och igår bestämde jag mig för det här beslutet att ta mitt nuvarande jobb. Idag, när jag kommer hem, möter jag mamma: ”Linn, en jag känner idag frågade om du var intresserad att börja på Proffice. Han hade två jobb som var lediga”. Jag blev jätteglad samtidigt som jag undrade hur han kunde veta vem jag var.

Så allt har rullat på. Och någonstans tänker jag hela tiden att allt är ödet. Så måste man tänka när det inte går som man vill. För saker leder alltid till andra saker. Så det var inte meningen att jag skulle till England i år. Jag är inte färdig här och redo för ett helt nytt liv än. Men kanske snart.