linn krouthén

Det är svårt att ge, det är svårt att tänka klart när man måste fokusera så mycket på sitt eget välmående. "Vad gör mig glad?" "Vad är det som tynger mig?" "Varför tänker jag så mycket när jag ska få ut en enda mening?" "Varför dömer jag mig själv?" "Varför känner jag mig otillräcklig och tråkig?" "Varför?". Varför kan jag inte vara den personen jag vet att jag är, varje dag. Varje sekund. Och mitt i allt tappar man taget om dom man älskar. Om dom som brukar förstå en men inte kan hjälpa för att man själv inte vet vilken hjälp man behöver. Vad problemet är. Jag blir tyst, ler utan glädje, lyssnar utan att tänka - som att vara i en annan värld. Och jag har varit här förut, tagit mig ur - men hur, och varför detta. Som en berg- och dalbana. Så som livet är uppbyggt. Att det finns bra stunder och dåliga stunder med allt. Men om en själv är problemet. Det är där man måste börja. Då tror jag någonstans att man kan göra de bra stunderna fler. Minska överanalyserandet, osäkerheten - och börja lyssna med hjärtat.
Klockan kom när jag insåg att jag sårad en person som finns så djup inne i mitt hjärta. Så djup inne att jag nästa försökt förträngt det. För att göra det lättare. Men här har jag redan hittat ett fel.