Jag hade en hemsk natt. En hemsk, hemsk natt. Så hemsk att jag vaknade hundraelva gånger med tusen tårar i ögonen, en blöt kudde och en svettig Linn. Och konstigt nog uppfattade jag aldrig att "jag drömmer bara" när jag vaknade till snyftande en gång var femte minut. Nej, konstigt nog somnar jag om lika snabbt och drömmer om samma sak, om och om igen. Allt kändes så verkligt. Och jag insåg då och jag inser nu hur det kan känns utan min pappa. Jag upplevde det i en mardröm, som kändes mer än verklig. Jag kan inte säga att "jag vet hur det känns", för min pappa är vid liv i verkligheten. Men jag kan säga halvt att "jag vet hur det känns", för i mardrömmen ställdes jag inför ett liv utan pappa. Ställdes framför mördaren i hallen. Och nu har jag fått en tankeställare som jag kommer lära mig av. Att ta hand om varandra, varje dag. Uppskatta, varje minut. Och inse hur mycket jag behöver min pappa♥ /L.